Underbara liv...

Ibland kan livet vara underbart och ibland kan det vara det hemskaste jag vet och i helgen fick jag uppleva båda delarna. När jag upplever de tillfällen som är bland de mest hemska gör det ju att jag får förstånd och vilja att ta ett nytt beslutoch handla därefter.
Jag var hos några vänner i Skåne i helgen som skulle döpa sin dotter, en helt underbar liten varelse. Direkt efter dopet så chockade paret alla med att åter tåga in i kapellet i bröllopsutstyrsel och vi stod där och gapade som fågelholkar.
Det var min första vän som gifte sig, och han gifte sig med en helt underbar kvinna och jag är övertygad om att de kommer leva lyckliga tills döden skiljer dem åt.
En längre tid har jag gått och funderat över om min biologiska klocka har börjat ticka, och i helgen fick jag én definitiv konfirmation på det. Jag blev ju helt förälskad i det lilla livet som bara spydde ner hela min tröja gång på gång. Hon bara skrattade hela tiden! Och jag med...
Jag tror att jag har lyckats definiera det otroligt abstrakta uttrycket lycka för min del, och jag tror helt enkelt inte att jag skulle kunna bli fullt lycklig utan en egen familj och få se mina barn växa upp och försöka visa dem vägen till ett drägligt liv.
Men nu ska vi inte förhasta oss, jag påstår verkligen inte att jag är fullt mogen för att sätta ett barn till världen ännu men jag är otroligt glad att jag kommit underfund med att jag i framtiden har det som mitt primära mål här i livet. Det har ju annars varit mitt stora problem i min nuvarande situation, nämligen att jag inte haft någon dröm eller något mål. Men nu har jag ju iallafall ett primärt mål att sträva efter och då är jag övertygad om att de resterande livsfrågorna kommer att få en tillfredsställande lösning.
Nu är det dags att omvärdera mina prioriteringar här i livet och ta nya beslut helt enkelt, jag är inte något barn längre. Jag är en fullt ansvarig man som inte längre kan fly och den insikten vet jag inte riktigt vem jag har att tacka för... Inte mig själv iallafall, för hade jag följt min egen vilja så hade jag förmodligen inte levat idag.
Jag är verkligen glad och tacksam för att jag vill leva för det är inte alla som vill.

Vart är världen på väg?

Idag läste jag på DN:s hemsida att Ebba Von Sydow var portad från den beryktade Stureplansgruppens alla uteställen, och att hon minsann skulle kunna porta sig själv pga. den dåliga kvinnosynen runt stureplan.
Ebba uttalade sig kritiskt om att kvinnorna enbart är objekt, och männen de som står i fokus.
Då undrar jag, Ebba Von Sydow. Är inte du en starkt bidragande faktor till att kvinnan eller rent utav flickan lär sig att ytan är det som räknas? Du sa i samma intervju att du är en smart tjej med karriär som råkar ha ett stort intresse för ytliga ting.

I mina ögon är detta inget annat än hyckleri! Och en annan sak är att jag kan kritisera Ebba Von Sydow utan att smutskasta henne eller smäda henne. Jag vill bara vädra mina åsikter om vad jag tycker om pimpinetta överklassprimadonnor som kommer in och ska göra karriär på ytlighetens arena, och sedan när de lidit nederlag bland stureplansgräddan ska börja kritisera kvinnosynen där. Hon har ju själv varit med och skapat denna kvinnosyn!
Hon talar också om att internet är en viktig del i en fungerande demokrati, men att det ska kontrolleras bättre. Vad är det som ska kontrolleras?
Att folk inte skriver dumma saker om en offentlig person som dessutom är känd för sina ytliga intressen?

Världen är så ytlig idag, och det har jag fått acceptera. Till och med DN och SvD genomsyras idag av skvaller som jag anser hör hemma i Se&Hör. Sådana saker fördummar oss människor och det har jag fått acceptera men jag kan inte annat än att agera kritiskt när folk som verkligen försvarat ytligheten från hjärtat sedan börjar kritisera den.
Jag tycker Ebba Von Sydow kan börja med att reformera om Veckorevyn innan hon går ut i DN och kritiserar den dåliga kvinnosynen på Stureplan.

Sedan vill jag bara göra ett snabbt uttalande: Jag är så less på den eviga debatten om islamofobi och diskriminering av muslimer, men mer om det i nästa inlägg!

Är platonisk kärlek en väg?

Återigen finns en hel del galna eskapader att rapportera om efter detta veckoslut.
Vi hade bland annat beslutat att åka på en finlandskryssning med mitt lag och inte helt oväntat slutade det hela med katastrofala följder. Det är onödigt att gå in på detaljer men det var en händelserik kryssning.
På lördagen var det dags att arbeta igen, inte alltför roligt efter en sådan kryssning men vad gör man inte när det ekonomiska läget är prekärt? Vad har jag för val?
Trots allt är jag ju endast en helt vanlig "knegarunge" och då kan man inte bara vänta på att pengarna skall komma till en.

Jag var nedstämd och lite deppig när jag började mitt första av två pass på lördagkvällen och beslutade att ta kontakt med en underbar tjej som jag har haft kontakt med i över ett år, men som jag aldrig träffat. Det låter säkert otroligt, men på något konstigt vis har jag blivit fäst vid att ha henne på andra sidan telefonlinjen. Hon är en underbar tjej!
Vi har brutit kontakten ett flertal gånger, men gång på gång är jag där och slår hennes nummer på telefonen ändå. Mitt goda sifferminne är inte alltid till min fördel.

Det är en slags platonisk kärlek som skapats mellan henne och mig, det är verkligen komplicerat. Vi tycker om varandra oerhört mycket men det finns inga sexuella aspekter i vår relation, men ändå kan vi inte se varandra som enbart vänner. Dött läge, eller?
Det enda jag är helt säker på i denna relation är att jag ständigt återkommer till den, jag kan inte göra mig av med henne. Hon är fast i mitt huvud och tro mig, jag har försökt radera henne.
Till saken hör den att jag aldrig har lärt känna en tjej som som jag gjort med henne, och jag börjar nu också förstå varför jag aldrig lyckas behålla en enda tjej.
Så fort jag träffar en tjej så tänker jag: Nu måste jag bida min tid för att få hoppa i säng med henne. Men så känns det inte med henne, jag känner henne ganska väl och vid det här laget och vet att det finns annat som intresserar mig hos henne.
Men nu är det så att faktum är att jag tror att vi aldrig kommer att träffas, det känns bara inte så och äntligen har jag börjat acceptera det. Det är nog bäst så.

Det här var förmodligen en av de mest skruvade inläggen på mion blogg men det var nog nödvändigt för mig själv att få skriva om det.
Men visst är det typiskt att när jag väl upptäckt vad jag söker, så finns det inte tillgängligt.
Jag har alltid velat träffa en tjej som tycker om mig för den jag är, inte för mina handlingar och det är väl inte så konstigt att jag aldrig träffat en sån tjej, då jag aldrig varit mig själv med någon av tjejerna jag har träffat. Allt har bara varit ett spel för gallerierna för att få mätta min skenande egenvilja.
Ibland är det underbart att se sanningen, ibland inte.

Tjejer....

Kvinnoförakt är ett ämne som är på tapeten just nu, och i och med det har de ultrafeministiska skarorna börjat rusta för kamp mot de avskyvärda männen.
Jag har en teori om hur kvinnoföraktet föddes överhuvudtaget och jag tänker presentera denna för er som läser.

Mitt intresse för detta ämne blossade upp i samband med att jag läste en kurs på komvux i samhällskunskap och jag var kurskamrat med flera kvinnor som var väldigt insatta och drivna i den feministiska kampen. Bl.a. en kvinna med förankring i FI(Feministiskt initiativ) och en annan i Vänsterpartiet, två ganska starkt feministiska organisationer.
Till min stora förvåning så gick det faktiskt att diskutera med kvinnan från FI, då vi faktiskt kunde sitta och diskutera anledningen till att män slår kvinnor och då utan att hon förvandlades till en rabiat hyena som bara ville slita mig i stycken.

Jag anser att felet med dagens debatt om mäns våld mot kvinnor förs med helt fel retorik.
Retoriken idag handlar om hur vi ska stoppa män som slår kvinnor, utan att ens fundera på VARFÖR män slår kvinnor. Jag har alltid blivit fostrad med att det ofta är två som bråkar.
Retoriken i dagens fråga handlar enbart om att lyfta fram mannen som ensam part i en konflikt mellan man och kvinna.

Det jag och kvinnan från FI satt och diskuterade var vad det var som fick mannen att slå kvinnan. För jag kan inte förneka att jag många gånger känt mig väldigt underlägsen och maktlös när en kvinna fört psykisk krigföring mot mig.
För att det ska komma till en lösning i denna debatt tror jag precis som i medling mellan nationer i krig måste båda parter göra en förändring.

Mannen måste sluta slå och kvinnan måste ändra det beteende som får mannen att tappa behärskningen. Jag tror inte på någon lösning på problemet.
Det handlar inte om att bittra kvinnor ska få släcka sin bitterhet genom mansförakt utan det handlar om att få bort kvinnoföraktet och då krävs handlande från båda sidor.
Jag kan ibland känna mig underlägsen kvinnan i dagens samhälle, för ibland så ser folk snett på en när man gör vissa uttalanden.
Jag vill se en rättvis debatt i frågan om våld mot kvinnor och kvinnoförakt för det är långt ifrån vad den är idag. Männen har ett underläge, ett ordentligt sådant och jag skulle kunna likna det vid Robert Mugabes hämndaktioner mot de vita i det forna Rhodesia, numera Zimbabwe.
Det är ingen lösning på konflikten, för en konflikt är just vad det är.

Avundsjuka är problemet!

Sömnlösa nätter får min hjärna att gå på högvarv, och jag fann i detta ögonblick inget annat sätt att försöka pränta ner mina tankar på min kära blogg.
Mitt liv kretsar just nu ganska mycket kring att försöka ordna upp mitt liv inför framtiden och skapa en stabil tillvaro. Jag har varit en ungkarl länge nog nu.
Tidigare har jag precis som många andra förkastat det s.k. Svenssonlivet och anammat uttrycketCarpe diem.
Inte för att det är ett dumt uttryck, men jag tillämpade det utan en enda tanke på morgondagen och det sätter en på pottan ibland.
Det jag vill komma till är att jag helt ändrat riktning, från att vara en revolutionär karriärist som ville erövra världen till en vanlig man som bara vill leva Svenssonliv och vara en i mängden.
Det känns för mig som en mogen och seriös vändning och jag ser fram emot att bli en i mängden.
Men som vanligt finns det ju folk som föraktar denna sortens människor och det gör mig faktiskt lite förbannad.
För 5-6 år sedan satt jag i en bil med en kompis och hans familj och svor åt en vanlig familj, och de undrade vad det var för fel på mig. Jag visste ju svaret inom mig, bitterhet!
I dagens läge har jag kommit över min bitterhet i frågan om familjeliv och strävar efter det själv, men då finns det folk som skrattar åt min dröm och mitt mål.
Och här kommer min hypotes: Oftast är de som skrattar åt min dröm vanliga medelklassmänniskor som själva är uppväxta i ett stabilt hem och aldrig fått uppleva en stormig och kaotisk tillvaro i hemmet och ta dagen som den kommer. Många är nog avundsjuka på min bohemiska tillvaro.
Men sedan finns ju den andra sidan: Jag som är uppvuxen i ett kaotiskt hem med missbruk inkluderat, hungrar efter ett vanligt tryggt familjeliv. Jag förkastar tillvaron som en bohemisk livsstil i längden skapar och blir arg när jag ser barn till dessa ansvarslösa individer som får växa upp i ett sådant hem.
Jag vill bara leva mitt liv i fred och bygga min kärnfamilj. Sedan får jag bli hur tråkig som helst men någon gång under mitt liv måste jag få uppleva det.
Jag är fruktansvärt trött på mitt rastlösa vandrande i livet och är beredd att slå mig till ro vad det nu än innebär. Men jag hoppas också jag slipper se dagens bohemiska medelklass skapa en generation ansvarslösa, kraftlösa och mediokra individer som kommer att dra ner samhället i botten.
Våga vilja ha barn! Det är så på tapeten att vilja vara utan barn, men inte för mig.
Folk får ha sin egen åsikt men sen kan de sitta där när de är 40, barnlösa och inget direkt att leva för förutom några meningslösa jorden runtresor, mångkulturella intryck och gamla minnen.
Det kommer att göra dem bittra!
Jag vill ha en familj, en stabil plattform och en Volvo.
Den bohemiska och ansvarslösa livsstilen tilltalar mig inte längre, jag vågar sträva efter min egen dröm och inte någon annans. Gör det ni också!

Pojken är död!

Egentligen hade jag inget väsentligt att skriva om dagens strapatser, men vinden vänder så fort...
En pojke är död. Han satt och körde en motorcykel och plötsligt var olyckan framme, och på bara ett ögonblick har en hel familjs liv blivit förändrat! Leandro hette pojken.
Livet är skört, det är ett faktum som jag den senaste tiden grubblat en hel del över...
Pojken levde ungdomens glada dagar med sina kamrater men plötsligt är han bara borta, för alltid.
Ikväll, samlades alla kompisar till pojken vid olycksplatsen för att ha en minnesstund och det var en hel del människor som tillströmmade.
Pojken var en kompis till mig, även om vi mycket sällan umgicks nuförtiden så kände vi ändå varandra och att träffa alla gamla kompisar av en sån här anledning var tungt.
Leandros närmsta vänner hade gjort det jättefint vid olycksplatsen och stämningen var väldigt fin och hela ceremonin blev ännu mer rörande när Leandros familj kom till platsen och anslöt till den sörjande skaran, jag jobbade väldigt hårt för att inte släppa fram tårarna och vi stod där i flera timmar och pratade gamla minnen.
Alla mina tankar går ikväll till Leandros anhöriga, tänk bara att få begrava sin egen son!
Det måste vara det mest hemska en familj kan få genomlida...
Många blev upprörda under kvällen då, tidningarna var noga att påpeka att motorcykeln var stulen. Herregud, en 19årig pojke blev överkörd av en grävmaskin. Vem bryr sig om en motorcykel? Leandro, vila i frid!

Mitt liv är ett äventyr!

Idag är det söndag och för ovanlighetens skull så stortrivs jag!
I vanliga fall orkar jag inte vara ensam en söndag och så fort jag vaknar gör jag mig i ordning och tar mig ut, men inte idag.
Idag gick jag till globen centrum och bestämde mig för att införskaffa ett par handskar och en mössa och kände mig verkligen levande i allra högsta grad när jag lämnade mitt hem.
Jag gick och funderade på de senaste 4-5 månaderna och reflekterade över alla nya intryck och upplevelser jag har fått uppleva under den här tiden. Mitt liv har fått en helt ny innebörd!
Egentligen brukar jag ha ångest på söndagar och jag har alltid trott att det berott på de handlingar jag begått den senaste tiden, men idag förstod jag att min tidigare ångest berodde på de handlingar jag aldrig begick. Så just idag, söndagen den 14:e oktober ångrar jag ingenting!
De handlingar jag begått tidigare i mitt liv formar ju min vardag imorgon och är jag för feg eller apatisk för att handla kommer jag att få en grå och medioker tillvaro utan direkta överaskningar och då kommer ångesten krypande...
Jag är oerhört tacksam för att jag kommit till denna insikt och jag tänker verkligen förvalta den väl!
Min helg var både rolig och händelserik. Utgång i fredags med galna eskapader som kanske inte alltid var så väldigt genomtänkta, men ändå erfarenhetsmässigt positivt.
Min heldag med min vän Erik framför tv-spelet där vi satt och skrattade och skapade en hel vetenskap vad gäller fördomar, och sedan ett pass på klubben som har skakat om mitt liv och möten med alla dessa udda men trots allt mänskliga varelser som vistas i den miljön...
Jag undrar om jag håller på att bli galen eller om jag bara har upptäckt det positiva med alla olika upplevelser i mitt liv. Själv tror jag nog att det här är en era i mitt liv som kommer att betyda mycket för min personliga utveckling och jag älskar verkligen förändring idag.
Ett motto som jag fortfarande håller varmt om hjärtat är: En dag i taget.
Det hjälper mig verkligen att finna ro i mig själv trots alla gårdagens handlingar och morgondagens kommande uppgifter...

Tvättstugans stela atmosfär...

Tillbaka!
Idag var det dags för tvättstugan, och givetvis missade jag min tid som började sju på morgonen.
Men tack och lov lyckades jag klämma in mig två timmar nu på eftermiddagen, annars hade jag fått gå utan kalsonger i helgen.
Nu när man ska klämma in sig måste man ju nästan alltid möta den som hade tvättstugan innan mig, och för att vara ärlig så avskyr jag det! Det värsta jag vet är när man kommer till tvättstugan och möter en annan hyresgäst så uppstår en väldigt stel situation.
När jag för första gången mötte en annan hyresgäst i mitt hus försökte jag öppna upp det hela lite till ingen nytta, för det var ju en livrädd svensk man i 30års åldern som nästan började skaka när jag försökte inleda konversationen med en väl vald artighetsfras...
Detta fick till följd att när jag idag gick ner och skulle tvätta, så gick jag ner dit och trodde att det skulle bli bråk med den som var där tidigare och satte på mig den argaste masken.
Och vad hände? Jo, jag slapp konfronteras av den andre hyresgästen. Underbart!
När jag var på väg därifrån så hörde jag den andre i trappen och då jag slängt ut dennes tvätt extra hafsigt i en av de rullande tvättkorgarna blev jag lite rädd. Nu var det ju den andre som hade rätt! Så jag skyndade därifrån utan att möta den andre och vips så kom jag på mig själv.
Jag var ju också en svensk man, 23 år gammal. Och livrädd!
Det är väl bara för mig att acceptera att jag är svenne banan och har ett litet anlag till konflikträdsla, men till saken hör ju att tvättstugemingel är inte någon "walk in the park".
Jag får nog öva upp mitt spontana sociala beteende eller skaffa en egen tvättmaskin.
Tänk att en tvättstugevistelse kan ta sån plats i ens huvud.
Och jag vill göra ett tillägg till: Korpens domare är skandalösa!
Klart slut

Mina första ord!

Varför skulle jag inte vara uppriktig? Förmodligen för att man i dessa dagar förmodligen inte tjänar på att vara det. Men jag tilllhör ju den kategorin människor som tycker väldigt mycket om att vara uppriktig. Detta gör att många människor ber mig dra åt skogen.
Man vaddå? Haha! Om folk inte tål att höra sanningen så är det ju inte jag som har problem utan de.
Jag är t.ex. av den kalibern att jag vågar kritisera religion utan att backa för någon.
Jag är även kapabel att kritisera dagens fördummade stureplansgrädda som jag skrattar åt.
Man kan säga att jag har startat den här bloggen för att kritisera utan att bli tystad i dagens censurerade samhälle!
Vill jag säga att "Mohamed var verkligen en rondellhund" så tänker jag göra det, pga att det råder yttrandefrihet i Sverige.
Och vill jag säga att "Jesus var en bluffmakare" så gör jag det.
Och för guds skull, vill ni hota mig så gör det. För om jag ska publicera någonting så ska jag göra det med rätta. Glöm aldrig vad Alexander Solsjenitsyn sade, "Inte ens mina barns säkerhet skulle kunna hindra mig från att publicera". En sann hjälte i mina ögon!