Är platonisk kärlek en väg?

Återigen finns en hel del galna eskapader att rapportera om efter detta veckoslut.
Vi hade bland annat beslutat att åka på en finlandskryssning med mitt lag och inte helt oväntat slutade det hela med katastrofala följder. Det är onödigt att gå in på detaljer men det var en händelserik kryssning.
På lördagen var det dags att arbeta igen, inte alltför roligt efter en sådan kryssning men vad gör man inte när det ekonomiska läget är prekärt? Vad har jag för val?
Trots allt är jag ju endast en helt vanlig "knegarunge" och då kan man inte bara vänta på att pengarna skall komma till en.

Jag var nedstämd och lite deppig när jag började mitt första av två pass på lördagkvällen och beslutade att ta kontakt med en underbar tjej som jag har haft kontakt med i över ett år, men som jag aldrig träffat. Det låter säkert otroligt, men på något konstigt vis har jag blivit fäst vid att ha henne på andra sidan telefonlinjen. Hon är en underbar tjej!
Vi har brutit kontakten ett flertal gånger, men gång på gång är jag där och slår hennes nummer på telefonen ändå. Mitt goda sifferminne är inte alltid till min fördel.

Det är en slags platonisk kärlek som skapats mellan henne och mig, det är verkligen komplicerat. Vi tycker om varandra oerhört mycket men det finns inga sexuella aspekter i vår relation, men ändå kan vi inte se varandra som enbart vänner. Dött läge, eller?
Det enda jag är helt säker på i denna relation är att jag ständigt återkommer till den, jag kan inte göra mig av med henne. Hon är fast i mitt huvud och tro mig, jag har försökt radera henne.
Till saken hör den att jag aldrig har lärt känna en tjej som som jag gjort med henne, och jag börjar nu också förstå varför jag aldrig lyckas behålla en enda tjej.
Så fort jag träffar en tjej så tänker jag: Nu måste jag bida min tid för att få hoppa i säng med henne. Men så känns det inte med henne, jag känner henne ganska väl och vid det här laget och vet att det finns annat som intresserar mig hos henne.
Men nu är det så att faktum är att jag tror att vi aldrig kommer att träffas, det känns bara inte så och äntligen har jag börjat acceptera det. Det är nog bäst så.

Det här var förmodligen en av de mest skruvade inläggen på mion blogg men det var nog nödvändigt för mig själv att få skriva om det.
Men visst är det typiskt att när jag väl upptäckt vad jag söker, så finns det inte tillgängligt.
Jag har alltid velat träffa en tjej som tycker om mig för den jag är, inte för mina handlingar och det är väl inte så konstigt att jag aldrig träffat en sån tjej, då jag aldrig varit mig själv med någon av tjejerna jag har träffat. Allt har bara varit ett spel för gallerierna för att få mätta min skenande egenvilja.
Ibland är det underbart att se sanningen, ibland inte.