Problem/Förutsättningar.

Kan problem och förutsättningar vara samma sak? Det tror jag verkligen.
Mitt stora problem i livet förutom pengar just nu, är kärleken. Jag fungerar inte som normala människor i mitt känsloliv och jag har aldrig haft ett seriösare förhållande med en tjej någonsin.
Jag är nog en sann egoist, en egocentrisk,realistisk pessimist helt enkelt.
Jag lever i samhällets periferi och väntar på min möjlighet att dyka in i samhällets centrum för att sedan kunna konsolidera min position som samhällets centralfigur.
Och frågan är: Hur många tänker inte så här? Och hur många sitter inte inspärrade på mentalsjukhus för liknande visioner? Säkerligen tusentals...

Jag är säkert spritt språngande galen och jag tror att det är min strävan som gör mitt liv värt att leva. Mitt liv är underbart när det är kaosartat och först då trivs jag med mig själv.
När mitt liv är lugnt och ordnat, klättrar jag på väggarna. Så varför streta emot?
Men ofta är mitt känsloliv en aning paradoxalt. Samtidigt som jag vill leva mitt kaotiska liv utan en tanke på morgondagen så kan stundens ingivelse säga mig att jag vill ha en tjej och bilda familj. Men hur skulle det kunna fungera? Inte alls, troligtvis.

Jag undrar om jag kommer att bli som de fadersgestalter som jag har haft i mitt liv.
Ibland undrar jag om jag också kommer att gå ut ur mitt barns liv när det inkräktar på mina själviska drifter. Ligger beslutet verkligen i mina händer?
Jag kommer alltid att vara en dåre och den kvinna som bestämmer sig för att satsa på mig som man och fader måste vara väl medveten om det. Det slår mig fortfarande att jag kanske kommer att få gå runt hela mitt liv och vänta på henne utan resultat.
Det kanske är mitt öde...

Åldersnoja...

Jag vet inte om jag drabbats av åldersnoja eller vad det är som händer med mig, men en sak är jag säker på. Nästa vecka fyller jag 24 år och om ett år är jag närmare 30 än 20!
Det känns inte skrämmande att åldras men många saker jag hade planerat att ha gjorda ligger fortfarande där på agendan och dammar. Jag vill få saker gjorda men det kanske är så att jag inte är riktigt mogen för att få dem gjorda riktigt ännu.
Sen kan man ju gå på en del nitar här i livet och det ska jag ju inte ljuga om att jag inte gjort.
Mina tidigare beslut har ju varit avgörande för hur mitt liv ser ut idag, och visst hade jag valt att inte sätta mig i en röd bil på en torsdag med ett halvt kilo marijuana hade jag kanske suttit i ett radhus idag, med barn och volvo. Men det är ju bara helt onödigt att spekulera i för det går inte att göra ogjort.
Är det på en front som jag dragit några nitlotter är det på kvinnofronten och det kanske inte är så konstigt. Jag är en kille som har varit med om saker och man skulle väl kunna säga att jag är en trasig människa inombords och det är väl inte konstigt att man träffar tjejer som är på gränsen till borderline eller manodepressivitet. Det är ett faktum.

Jag är absolut inte bitter för någonting, utan snarare tvärtom. Mina erfarenheter har gett mig kvaliteer som går att applicera på MITT vardagliga liv. Jag är en tillgång för många, men säkert också en börda för många andra. Jag är inte van att bara sköta mig själv, utan jag är uppväxt kollektivt med andra ungdomar och det har gett mig en förmåga att fungera i väl sammansvetsade grupper. Jag är van att leva nära inpå andra människor och jag har lärt mig att se människors riktiga sidor. Det är en väldig tillgång men det är tråkigt att det i dagens samhälle inte ska gå att använda sina färdigheter som man vill.
Jag är stämplad för livet som kriminell och blir nog aldrig av med den stämpeln. Jag känner bara att jag kan vara en tillgång för många, och jag tror garanterat att jag kan vara till större nytta på vissa områden istället för någon medelklassunge som är uppväxt i en skyddad verkstad hela sitt liv. Men så fungerar inte samhället idag och det är bara för mig att anpassa mig.
Jag trivs och jag tänker inte låta andra sätta sig på mig utan nu är det min tur att få glänsa.

Tankar...

Mitt liv kan ibland kännas bra konstigt. Och ibland undrar jag om jag tänker för mycket.
Jag har aldrig reflekterat över det tidigare men jag är en sann dagdrömmare.
Det kan rinna iväg en hel dag när jag sitter och dagdrömmer och det är väl inte så listigt när man försöker att vara lite driftig här i livet.

Jag har funnit ett jobb som jag verkligen trivs med men jag vet inte riktigt hur väl det passar in i mina framtidsdrömmar så jag får kanske se det som en tillfällig lösning som faktiskt är väldigt trivsam. Men det som är så tråkigt är att jag verkligen trivs med yrket på ett sätt som jag aldrig gjort med ett tidigare yrke och att det inte passar in i mina framtidsdrömmar gör mig lite ledsen.
Att stå och vakta dörrar är ett ganska riskabelt och utlämnande yrke och det är verkligen inget jag vill utsätta mina nära och kära för en längre tid. Men vad ska man göra när man får vistas i den världen som känns hemma och det inte passar med ens drömmar?

Det är väl bara att börja tänka om den dagen som mina framtidsplaner går i lås, så det är dags för mig att sätta mig iskolbänken igen och det kan jag kombinera med det nya yrket.
Det ligger verkligen något i det här med att skaffa sig en utbildning, även om man kanske ska starta eget så småningom. Till exempel tycker jag det är väldigt attraktivt med välutbildade människor och jag vill bli en sån, och varför inte? Jag är inte rädd för att säga att jag har ganska lätt för mig i skolan och jag vill skaffa mig en utbildning att falla tillbaka på när jag väljer att lugna ner mig lite.

Återigen har förnuftet slagit ner i mig som blixten och jag undrar var det kommer ifrån?
Förmodligen från alla intryck som jag får i den världen jag vistas i just nu.
Jag älskar sunt förnuft och de få gånger det faktiskt lyckas tränga in i mitt huvud.
Det är jag tacksam för idag.

Hyckleri eller bara dumhet?

Det numer välkända fenomenet "rosa bandet" är något jag gått och stört mig på en längre tid.
Visst är det en fin tanke men jag vill ta debatten till en ny nivå, eftersom ingen annan har gjort det än.
Varför startas inte en liknande insats mot förtryck mot barn i världen? Svaret på den frågan är ganska enkelt visserligen. Antagligen för att problemet med förtryck och tortyr av barn inte är något som berör oss här i västvärlden. Fast stämmer det verkligen?
Jag skulle vilja säga att det finns ett förtryck mot barn i Sverige också, men de vuxna är väldigt snabba med att påpeka att det finns de som har det värre. Men ingen är villig att göra en märkbar insats för att försöka lösa problemet. Här kommer dubbelmoralen in!
Här vill jag nämligen få in min kritik mot insamlingen "rosa bandet". Varför har antalet upptäckta fall av cancer ökat lavinartat de senaste decennierna?
Jo, jag är inte rädd för att säga det. Det är den konsumtionsbenägna livsstilen i västvärlden som är en starkt bidragande orsak till denna utveckling.

Vi konsumerar och konsumerar och vi är rädda för att bli tjocka. Därför köper vi mer än gärna lightprodukter trots att vi vet att de innehåller aspartam som är en vetenskapligt bevisad substans som kraftigt ökar risken för cancer. Den finns i så gott som alla sockerfria tuggummin och de flesta jag talat med vet om detta. Så istället för att donera pengar till denna insamling så anser jag att ett smartare drag hade varit att genomföra en massiv reklamkampanj där man uppmanar folk att inte köpa lightprodukter, att köpa ekologiska varor utan beskämpningsmedel och konserveringsmedel. Det skulle vara så enkelt!

Men åter till en hypotes som jag lade fram för länge sedan. Vi i västvärlden är inte villiga att ändra på våra vanor för att slippa drabbas av exempelvis cancer utan söker med ljus och lykta efter en genväg som kan göra det möjligt att fortsätta med vår bekväma livsstil.
Men till saken hör den, att det här är en av konsekvenserna av den stundande globaliseringen och jag tror inte att det finns någon möjlighet att förhindra dessa konsekvenser.
Jag är inte någon bakåtsträvare men jag säger att vi måste acceptera konsekvenserna av globaliseringen och inte stå som fågelholkar och frågar varför världen kan vara så grym.
De eskalerande antalen cancerfall kommer att fortsätta eskalera men det finns inte mycket vi kan göra åt, för att vi är inte villiga att förändra någonting.

Däremot skulle det kunna göras en betydande insats för världens barn som jag anser är långt viktigare än folk som är drabbade av cancer. Och jag är övertygad om att vi skulle kunna minska cancerfallen markant om vi såg över våra egna livsstilar, men det kommer nog aldrig att hända för vi är för bekväma för det.

Åter en händelserik helg!

Mina helger har den senaste månaden varit väldigt intressanta och händelserika.
Även om det bara har varit på gott och ont så väljer jag givetvis att se på det från ett positivt perspektiv. Begravning, bråk på jobbet, polisförhör etc etc. Vad mer kan man begära?

Bråket på jobbet och polisförhöret känns inte som någon tillräckligt intressant sak att blogga om men däremot begravningen. Det är något speciellt med begravningar, och på dagens begravning som var min andra i mitt liv väcktes flera känslor i mig.
Leandro var en vän till mig som avled på ett par veckor sedan i en trafikolycka och han skulle idag begravas på skogskyrkogården. Hela Dalen gråter känns det som!
Det var öppen kista som gällde och det var något helt nytt för mig, jag hade aldrig sett en död människa förut och det kändes så overkligt på något sätt. Han låg där och hade nästan ett litet leende på läpparna. Leandro var en fin människa.

Begravningsceremonin var en mycket känsloladdad tillställning. En nära vän till Leandro svimmade och musik som han tyckte om spelades upp. Några vänner bar in kistan i kapellet.
Under ceremonin kunde jag inte låta bli att iaktaga Leandros pappa som för mig har blivit en riktig förebild trots att jag inte träffat honom många gånger. En man som sörjer sin avlidne son och som samtidigt klarar av att stötta och trösta sonens vänner. Jag kan inte med ord förklara vad jag känner för den mannen trots att jag inte känner honom.
När vi gick in i rummet för att få se Leandro för sista gången stod han där och visade stolt upp sin son för sista gången och det var så fint. Jag börjar gråta när jag tänker på dessa ögonblick.
När det var dags för ett sista farväl så passerade vi hela hans familj. Leandros syster stod även där och jag känner henne inte. Jag tog henne i hand när jag gick förbi för att jag var för feg för att ge henne en kram. Men herregud, vilken ångest jag har. Hennes bror är död och det minsta jag kunde ge henne var en kram.

Under begravningen kunde jag inte låta bli att tänka på om någon i min familj skulle avlida.
Vad skulle jag ta mig till? Min pappa tog livet av sig när jag var 14 men om jag ska vara ärlig så var det ingen stor förlust för mig. Jag vill absolut inte vanära min egen far men vi hade aldrig någon relation.
Det var min första begravning och jag minns den väldigt väl, jag var den enda som inte grät och jag minns hur jag satt och bet mig i läppen hela ceremonin. Jag kunde inte visa min sorg.
Idag har jag mycket sorg inom mig och det är en konsekvens av att jag alltid velat visa mig känslokall och orörd, och det kan ta sig hemska uttryck. Sorg omvandlas lätt till ilska och ilska är en väldig energitjuv.
Jag måste på något sätt börja bearbeta min sorg från min tids begynnelse och släppa ut den, för annars kommer den snart att äta upp mig inifrån.

Döden är sorglig och jag bävar inför den dagen jag måste konfronteras med den inom min närmaste familj. Men jag lovar mig själv att jag från och med idag inte ska skämmas för att sörja eller visa mina känslor. Annars kommer jag att vara olycklig och då kommer jag inte att kunna finnas till hands för min familj.

Återigen så går all min kärlek till Leandro och hans familj. Jag vet att Leandro har det bra på den platsen han befinner sig just nu och det råder det inga tvivel om alls.
Vila i frid, min vän.

Aldrig nöjd...

Hur kommer det sig att man aldrig är riktigt nöjd? Är det ett tecken på välmående eller är det ett tecken på osäkerhet? Jag har inte svaret på den frågan ännu och jag vet inte om jag någonsin kommer att få det, men jag vet en sak. Jag vill verkligen uppleva den dagen, det ögonblicket då jag kan känna mig helt nöjd.

Jag är inne i en ganska tuff period ekonomiskt och jag har precis börjat komma till en lösning, och givetvis så börjar den lilla boven missnöjsamhet titta fram. Och vad är roten till detta?
Det finns såklart bara ett svar på den frågan och det är girighet. Girigheten tror jag kommer vara en av de grundläggande orsakerna till jordens undergång om den nu kommer och jag vet ju att jag är ju inte en bättre människa än att jag också faller för girigheten. Jag är girig.

Jag skulle så gärna vilja vara en av dessa tacksamma och skenheliga människor som säger: Så länge jag har tak över huvudet och mat för dagen så är jag nöjd. Det är inte jag, helt enkelt!
Jag är killen som vinner 500 kronor på oddset och satsar hela vinsten på någon match ör att dubbla den digra vinsten jag redan inkasserat, utan någon tanke på vad jag kan få för den redan inkasserade femhundralappen. Tråkigt men sant.
Men då väljer jag att se på det från den ljusa sidan och säger att: Man måste satsa för att vinna!
Och visst stämmer det, tar man inga risker så minimeras ju risken att vinna eller lyckas med någonting.

Jag läste i mitt horoskop att jag som person aldrig kommer att kunna nöja mig med en medioker tillvaro utan kommer ständigt att leva i livets periferi vad gäller både bra och dåligt.
Det känns som att det är någonting jag måste acceptera, jag klarar helt enkelt inte av att leva ett vanligt liv med ett 9-5 jobb. Jag behöver kaoset i tillvaron.
Jag filosoferar mycket kring livet och jag är glad att jag har fått ett förnuft och början till en självkänsla för idag vågar jag acceptera det som jag ser som mitt livs öde.