Åter en händelserik helg!

Mina helger har den senaste månaden varit väldigt intressanta och händelserika.
Även om det bara har varit på gott och ont så väljer jag givetvis att se på det från ett positivt perspektiv. Begravning, bråk på jobbet, polisförhör etc etc. Vad mer kan man begära?

Bråket på jobbet och polisförhöret känns inte som någon tillräckligt intressant sak att blogga om men däremot begravningen. Det är något speciellt med begravningar, och på dagens begravning som var min andra i mitt liv väcktes flera känslor i mig.
Leandro var en vän till mig som avled på ett par veckor sedan i en trafikolycka och han skulle idag begravas på skogskyrkogården. Hela Dalen gråter känns det som!
Det var öppen kista som gällde och det var något helt nytt för mig, jag hade aldrig sett en död människa förut och det kändes så overkligt på något sätt. Han låg där och hade nästan ett litet leende på läpparna. Leandro var en fin människa.

Begravningsceremonin var en mycket känsloladdad tillställning. En nära vän till Leandro svimmade och musik som han tyckte om spelades upp. Några vänner bar in kistan i kapellet.
Under ceremonin kunde jag inte låta bli att iaktaga Leandros pappa som för mig har blivit en riktig förebild trots att jag inte träffat honom många gånger. En man som sörjer sin avlidne son och som samtidigt klarar av att stötta och trösta sonens vänner. Jag kan inte med ord förklara vad jag känner för den mannen trots att jag inte känner honom.
När vi gick in i rummet för att få se Leandro för sista gången stod han där och visade stolt upp sin son för sista gången och det var så fint. Jag börjar gråta när jag tänker på dessa ögonblick.
När det var dags för ett sista farväl så passerade vi hela hans familj. Leandros syster stod även där och jag känner henne inte. Jag tog henne i hand när jag gick förbi för att jag var för feg för att ge henne en kram. Men herregud, vilken ångest jag har. Hennes bror är död och det minsta jag kunde ge henne var en kram.

Under begravningen kunde jag inte låta bli att tänka på om någon i min familj skulle avlida.
Vad skulle jag ta mig till? Min pappa tog livet av sig när jag var 14 men om jag ska vara ärlig så var det ingen stor förlust för mig. Jag vill absolut inte vanära min egen far men vi hade aldrig någon relation.
Det var min första begravning och jag minns den väldigt väl, jag var den enda som inte grät och jag minns hur jag satt och bet mig i läppen hela ceremonin. Jag kunde inte visa min sorg.
Idag har jag mycket sorg inom mig och det är en konsekvens av att jag alltid velat visa mig känslokall och orörd, och det kan ta sig hemska uttryck. Sorg omvandlas lätt till ilska och ilska är en väldig energitjuv.
Jag måste på något sätt börja bearbeta min sorg från min tids begynnelse och släppa ut den, för annars kommer den snart att äta upp mig inifrån.

Döden är sorglig och jag bävar inför den dagen jag måste konfronteras med den inom min närmaste familj. Men jag lovar mig själv att jag från och med idag inte ska skämmas för att sörja eller visa mina känslor. Annars kommer jag att vara olycklig och då kommer jag inte att kunna finnas till hands för min familj.

Återigen så går all min kärlek till Leandro och hans familj. Jag vet att Leandro har det bra på den platsen han befinner sig just nu och det råder det inga tvivel om alls.
Vila i frid, min vän.