Problem/Förutsättningar.

Kan problem och förutsättningar vara samma sak? Det tror jag verkligen.
Mitt stora problem i livet förutom pengar just nu, är kärleken. Jag fungerar inte som normala människor i mitt känsloliv och jag har aldrig haft ett seriösare förhållande med en tjej någonsin.
Jag är nog en sann egoist, en egocentrisk,realistisk pessimist helt enkelt.
Jag lever i samhällets periferi och väntar på min möjlighet att dyka in i samhällets centrum för att sedan kunna konsolidera min position som samhällets centralfigur.
Och frågan är: Hur många tänker inte så här? Och hur många sitter inte inspärrade på mentalsjukhus för liknande visioner? Säkerligen tusentals...

Jag är säkert spritt språngande galen och jag tror att det är min strävan som gör mitt liv värt att leva. Mitt liv är underbart när det är kaosartat och först då trivs jag med mig själv.
När mitt liv är lugnt och ordnat, klättrar jag på väggarna. Så varför streta emot?
Men ofta är mitt känsloliv en aning paradoxalt. Samtidigt som jag vill leva mitt kaotiska liv utan en tanke på morgondagen så kan stundens ingivelse säga mig att jag vill ha en tjej och bilda familj. Men hur skulle det kunna fungera? Inte alls, troligtvis.

Jag undrar om jag kommer att bli som de fadersgestalter som jag har haft i mitt liv.
Ibland undrar jag om jag också kommer att gå ut ur mitt barns liv när det inkräktar på mina själviska drifter. Ligger beslutet verkligen i mina händer?
Jag kommer alltid att vara en dåre och den kvinna som bestämmer sig för att satsa på mig som man och fader måste vara väl medveten om det. Det slår mig fortfarande att jag kanske kommer att få gå runt hela mitt liv och vänta på henne utan resultat.
Det kanske är mitt öde...

Åldersnoja...

Jag vet inte om jag drabbats av åldersnoja eller vad det är som händer med mig, men en sak är jag säker på. Nästa vecka fyller jag 24 år och om ett år är jag närmare 30 än 20!
Det känns inte skrämmande att åldras men många saker jag hade planerat att ha gjorda ligger fortfarande där på agendan och dammar. Jag vill få saker gjorda men det kanske är så att jag inte är riktigt mogen för att få dem gjorda riktigt ännu.
Sen kan man ju gå på en del nitar här i livet och det ska jag ju inte ljuga om att jag inte gjort.
Mina tidigare beslut har ju varit avgörande för hur mitt liv ser ut idag, och visst hade jag valt att inte sätta mig i en röd bil på en torsdag med ett halvt kilo marijuana hade jag kanske suttit i ett radhus idag, med barn och volvo. Men det är ju bara helt onödigt att spekulera i för det går inte att göra ogjort.
Är det på en front som jag dragit några nitlotter är det på kvinnofronten och det kanske inte är så konstigt. Jag är en kille som har varit med om saker och man skulle väl kunna säga att jag är en trasig människa inombords och det är väl inte konstigt att man träffar tjejer som är på gränsen till borderline eller manodepressivitet. Det är ett faktum.

Jag är absolut inte bitter för någonting, utan snarare tvärtom. Mina erfarenheter har gett mig kvaliteer som går att applicera på MITT vardagliga liv. Jag är en tillgång för många, men säkert också en börda för många andra. Jag är inte van att bara sköta mig själv, utan jag är uppväxt kollektivt med andra ungdomar och det har gett mig en förmåga att fungera i väl sammansvetsade grupper. Jag är van att leva nära inpå andra människor och jag har lärt mig att se människors riktiga sidor. Det är en väldig tillgång men det är tråkigt att det i dagens samhälle inte ska gå att använda sina färdigheter som man vill.
Jag är stämplad för livet som kriminell och blir nog aldrig av med den stämpeln. Jag känner bara att jag kan vara en tillgång för många, och jag tror garanterat att jag kan vara till större nytta på vissa områden istället för någon medelklassunge som är uppväxt i en skyddad verkstad hela sitt liv. Men så fungerar inte samhället idag och det är bara för mig att anpassa mig.
Jag trivs och jag tänker inte låta andra sätta sig på mig utan nu är det min tur att få glänsa.

Tankar...

Mitt liv kan ibland kännas bra konstigt. Och ibland undrar jag om jag tänker för mycket.
Jag har aldrig reflekterat över det tidigare men jag är en sann dagdrömmare.
Det kan rinna iväg en hel dag när jag sitter och dagdrömmer och det är väl inte så listigt när man försöker att vara lite driftig här i livet.

Jag har funnit ett jobb som jag verkligen trivs med men jag vet inte riktigt hur väl det passar in i mina framtidsdrömmar så jag får kanske se det som en tillfällig lösning som faktiskt är väldigt trivsam. Men det som är så tråkigt är att jag verkligen trivs med yrket på ett sätt som jag aldrig gjort med ett tidigare yrke och att det inte passar in i mina framtidsdrömmar gör mig lite ledsen.
Att stå och vakta dörrar är ett ganska riskabelt och utlämnande yrke och det är verkligen inget jag vill utsätta mina nära och kära för en längre tid. Men vad ska man göra när man får vistas i den världen som känns hemma och det inte passar med ens drömmar?

Det är väl bara att börja tänka om den dagen som mina framtidsplaner går i lås, så det är dags för mig att sätta mig iskolbänken igen och det kan jag kombinera med det nya yrket.
Det ligger verkligen något i det här med att skaffa sig en utbildning, även om man kanske ska starta eget så småningom. Till exempel tycker jag det är väldigt attraktivt med välutbildade människor och jag vill bli en sån, och varför inte? Jag är inte rädd för att säga att jag har ganska lätt för mig i skolan och jag vill skaffa mig en utbildning att falla tillbaka på när jag väljer att lugna ner mig lite.

Återigen har förnuftet slagit ner i mig som blixten och jag undrar var det kommer ifrån?
Förmodligen från alla intryck som jag får i den världen jag vistas i just nu.
Jag älskar sunt förnuft och de få gånger det faktiskt lyckas tränga in i mitt huvud.
Det är jag tacksam för idag.

Hyckleri eller bara dumhet?

Det numer välkända fenomenet "rosa bandet" är något jag gått och stört mig på en längre tid.
Visst är det en fin tanke men jag vill ta debatten till en ny nivå, eftersom ingen annan har gjort det än.
Varför startas inte en liknande insats mot förtryck mot barn i världen? Svaret på den frågan är ganska enkelt visserligen. Antagligen för att problemet med förtryck och tortyr av barn inte är något som berör oss här i västvärlden. Fast stämmer det verkligen?
Jag skulle vilja säga att det finns ett förtryck mot barn i Sverige också, men de vuxna är väldigt snabba med att påpeka att det finns de som har det värre. Men ingen är villig att göra en märkbar insats för att försöka lösa problemet. Här kommer dubbelmoralen in!
Här vill jag nämligen få in min kritik mot insamlingen "rosa bandet". Varför har antalet upptäckta fall av cancer ökat lavinartat de senaste decennierna?
Jo, jag är inte rädd för att säga det. Det är den konsumtionsbenägna livsstilen i västvärlden som är en starkt bidragande orsak till denna utveckling.

Vi konsumerar och konsumerar och vi är rädda för att bli tjocka. Därför köper vi mer än gärna lightprodukter trots att vi vet att de innehåller aspartam som är en vetenskapligt bevisad substans som kraftigt ökar risken för cancer. Den finns i så gott som alla sockerfria tuggummin och de flesta jag talat med vet om detta. Så istället för att donera pengar till denna insamling så anser jag att ett smartare drag hade varit att genomföra en massiv reklamkampanj där man uppmanar folk att inte köpa lightprodukter, att köpa ekologiska varor utan beskämpningsmedel och konserveringsmedel. Det skulle vara så enkelt!

Men åter till en hypotes som jag lade fram för länge sedan. Vi i västvärlden är inte villiga att ändra på våra vanor för att slippa drabbas av exempelvis cancer utan söker med ljus och lykta efter en genväg som kan göra det möjligt att fortsätta med vår bekväma livsstil.
Men till saken hör den, att det här är en av konsekvenserna av den stundande globaliseringen och jag tror inte att det finns någon möjlighet att förhindra dessa konsekvenser.
Jag är inte någon bakåtsträvare men jag säger att vi måste acceptera konsekvenserna av globaliseringen och inte stå som fågelholkar och frågar varför världen kan vara så grym.
De eskalerande antalen cancerfall kommer att fortsätta eskalera men det finns inte mycket vi kan göra åt, för att vi är inte villiga att förändra någonting.

Däremot skulle det kunna göras en betydande insats för världens barn som jag anser är långt viktigare än folk som är drabbade av cancer. Och jag är övertygad om att vi skulle kunna minska cancerfallen markant om vi såg över våra egna livsstilar, men det kommer nog aldrig att hända för vi är för bekväma för det.

Åter en händelserik helg!

Mina helger har den senaste månaden varit väldigt intressanta och händelserika.
Även om det bara har varit på gott och ont så väljer jag givetvis att se på det från ett positivt perspektiv. Begravning, bråk på jobbet, polisförhör etc etc. Vad mer kan man begära?

Bråket på jobbet och polisförhöret känns inte som någon tillräckligt intressant sak att blogga om men däremot begravningen. Det är något speciellt med begravningar, och på dagens begravning som var min andra i mitt liv väcktes flera känslor i mig.
Leandro var en vän till mig som avled på ett par veckor sedan i en trafikolycka och han skulle idag begravas på skogskyrkogården. Hela Dalen gråter känns det som!
Det var öppen kista som gällde och det var något helt nytt för mig, jag hade aldrig sett en död människa förut och det kändes så overkligt på något sätt. Han låg där och hade nästan ett litet leende på läpparna. Leandro var en fin människa.

Begravningsceremonin var en mycket känsloladdad tillställning. En nära vän till Leandro svimmade och musik som han tyckte om spelades upp. Några vänner bar in kistan i kapellet.
Under ceremonin kunde jag inte låta bli att iaktaga Leandros pappa som för mig har blivit en riktig förebild trots att jag inte träffat honom många gånger. En man som sörjer sin avlidne son och som samtidigt klarar av att stötta och trösta sonens vänner. Jag kan inte med ord förklara vad jag känner för den mannen trots att jag inte känner honom.
När vi gick in i rummet för att få se Leandro för sista gången stod han där och visade stolt upp sin son för sista gången och det var så fint. Jag börjar gråta när jag tänker på dessa ögonblick.
När det var dags för ett sista farväl så passerade vi hela hans familj. Leandros syster stod även där och jag känner henne inte. Jag tog henne i hand när jag gick förbi för att jag var för feg för att ge henne en kram. Men herregud, vilken ångest jag har. Hennes bror är död och det minsta jag kunde ge henne var en kram.

Under begravningen kunde jag inte låta bli att tänka på om någon i min familj skulle avlida.
Vad skulle jag ta mig till? Min pappa tog livet av sig när jag var 14 men om jag ska vara ärlig så var det ingen stor förlust för mig. Jag vill absolut inte vanära min egen far men vi hade aldrig någon relation.
Det var min första begravning och jag minns den väldigt väl, jag var den enda som inte grät och jag minns hur jag satt och bet mig i läppen hela ceremonin. Jag kunde inte visa min sorg.
Idag har jag mycket sorg inom mig och det är en konsekvens av att jag alltid velat visa mig känslokall och orörd, och det kan ta sig hemska uttryck. Sorg omvandlas lätt till ilska och ilska är en väldig energitjuv.
Jag måste på något sätt börja bearbeta min sorg från min tids begynnelse och släppa ut den, för annars kommer den snart att äta upp mig inifrån.

Döden är sorglig och jag bävar inför den dagen jag måste konfronteras med den inom min närmaste familj. Men jag lovar mig själv att jag från och med idag inte ska skämmas för att sörja eller visa mina känslor. Annars kommer jag att vara olycklig och då kommer jag inte att kunna finnas till hands för min familj.

Återigen så går all min kärlek till Leandro och hans familj. Jag vet att Leandro har det bra på den platsen han befinner sig just nu och det råder det inga tvivel om alls.
Vila i frid, min vän.

Aldrig nöjd...

Hur kommer det sig att man aldrig är riktigt nöjd? Är det ett tecken på välmående eller är det ett tecken på osäkerhet? Jag har inte svaret på den frågan ännu och jag vet inte om jag någonsin kommer att få det, men jag vet en sak. Jag vill verkligen uppleva den dagen, det ögonblicket då jag kan känna mig helt nöjd.

Jag är inne i en ganska tuff period ekonomiskt och jag har precis börjat komma till en lösning, och givetvis så börjar den lilla boven missnöjsamhet titta fram. Och vad är roten till detta?
Det finns såklart bara ett svar på den frågan och det är girighet. Girigheten tror jag kommer vara en av de grundläggande orsakerna till jordens undergång om den nu kommer och jag vet ju att jag är ju inte en bättre människa än att jag också faller för girigheten. Jag är girig.

Jag skulle så gärna vilja vara en av dessa tacksamma och skenheliga människor som säger: Så länge jag har tak över huvudet och mat för dagen så är jag nöjd. Det är inte jag, helt enkelt!
Jag är killen som vinner 500 kronor på oddset och satsar hela vinsten på någon match ör att dubbla den digra vinsten jag redan inkasserat, utan någon tanke på vad jag kan få för den redan inkasserade femhundralappen. Tråkigt men sant.
Men då väljer jag att se på det från den ljusa sidan och säger att: Man måste satsa för att vinna!
Och visst stämmer det, tar man inga risker så minimeras ju risken att vinna eller lyckas med någonting.

Jag läste i mitt horoskop att jag som person aldrig kommer att kunna nöja mig med en medioker tillvaro utan kommer ständigt att leva i livets periferi vad gäller både bra och dåligt.
Det känns som att det är någonting jag måste acceptera, jag klarar helt enkelt inte av att leva ett vanligt liv med ett 9-5 jobb. Jag behöver kaoset i tillvaron.
Jag filosoferar mycket kring livet och jag är glad att jag har fått ett förnuft och början till en självkänsla för idag vågar jag acceptera det som jag ser som mitt livs öde.

Underbara liv...

Ibland kan livet vara underbart och ibland kan det vara det hemskaste jag vet och i helgen fick jag uppleva båda delarna. När jag upplever de tillfällen som är bland de mest hemska gör det ju att jag får förstånd och vilja att ta ett nytt beslutoch handla därefter.
Jag var hos några vänner i Skåne i helgen som skulle döpa sin dotter, en helt underbar liten varelse. Direkt efter dopet så chockade paret alla med att åter tåga in i kapellet i bröllopsutstyrsel och vi stod där och gapade som fågelholkar.
Det var min första vän som gifte sig, och han gifte sig med en helt underbar kvinna och jag är övertygad om att de kommer leva lyckliga tills döden skiljer dem åt.
En längre tid har jag gått och funderat över om min biologiska klocka har börjat ticka, och i helgen fick jag én definitiv konfirmation på det. Jag blev ju helt förälskad i det lilla livet som bara spydde ner hela min tröja gång på gång. Hon bara skrattade hela tiden! Och jag med...
Jag tror att jag har lyckats definiera det otroligt abstrakta uttrycket lycka för min del, och jag tror helt enkelt inte att jag skulle kunna bli fullt lycklig utan en egen familj och få se mina barn växa upp och försöka visa dem vägen till ett drägligt liv.
Men nu ska vi inte förhasta oss, jag påstår verkligen inte att jag är fullt mogen för att sätta ett barn till världen ännu men jag är otroligt glad att jag kommit underfund med att jag i framtiden har det som mitt primära mål här i livet. Det har ju annars varit mitt stora problem i min nuvarande situation, nämligen att jag inte haft någon dröm eller något mål. Men nu har jag ju iallafall ett primärt mål att sträva efter och då är jag övertygad om att de resterande livsfrågorna kommer att få en tillfredsställande lösning.
Nu är det dags att omvärdera mina prioriteringar här i livet och ta nya beslut helt enkelt, jag är inte något barn längre. Jag är en fullt ansvarig man som inte längre kan fly och den insikten vet jag inte riktigt vem jag har att tacka för... Inte mig själv iallafall, för hade jag följt min egen vilja så hade jag förmodligen inte levat idag.
Jag är verkligen glad och tacksam för att jag vill leva för det är inte alla som vill.

Vart är världen på väg?

Idag läste jag på DN:s hemsida att Ebba Von Sydow var portad från den beryktade Stureplansgruppens alla uteställen, och att hon minsann skulle kunna porta sig själv pga. den dåliga kvinnosynen runt stureplan.
Ebba uttalade sig kritiskt om att kvinnorna enbart är objekt, och männen de som står i fokus.
Då undrar jag, Ebba Von Sydow. Är inte du en starkt bidragande faktor till att kvinnan eller rent utav flickan lär sig att ytan är det som räknas? Du sa i samma intervju att du är en smart tjej med karriär som råkar ha ett stort intresse för ytliga ting.

I mina ögon är detta inget annat än hyckleri! Och en annan sak är att jag kan kritisera Ebba Von Sydow utan att smutskasta henne eller smäda henne. Jag vill bara vädra mina åsikter om vad jag tycker om pimpinetta överklassprimadonnor som kommer in och ska göra karriär på ytlighetens arena, och sedan när de lidit nederlag bland stureplansgräddan ska börja kritisera kvinnosynen där. Hon har ju själv varit med och skapat denna kvinnosyn!
Hon talar också om att internet är en viktig del i en fungerande demokrati, men att det ska kontrolleras bättre. Vad är det som ska kontrolleras?
Att folk inte skriver dumma saker om en offentlig person som dessutom är känd för sina ytliga intressen?

Världen är så ytlig idag, och det har jag fått acceptera. Till och med DN och SvD genomsyras idag av skvaller som jag anser hör hemma i Se&Hör. Sådana saker fördummar oss människor och det har jag fått acceptera men jag kan inte annat än att agera kritiskt när folk som verkligen försvarat ytligheten från hjärtat sedan börjar kritisera den.
Jag tycker Ebba Von Sydow kan börja med att reformera om Veckorevyn innan hon går ut i DN och kritiserar den dåliga kvinnosynen på Stureplan.

Sedan vill jag bara göra ett snabbt uttalande: Jag är så less på den eviga debatten om islamofobi och diskriminering av muslimer, men mer om det i nästa inlägg!

Är platonisk kärlek en väg?

Återigen finns en hel del galna eskapader att rapportera om efter detta veckoslut.
Vi hade bland annat beslutat att åka på en finlandskryssning med mitt lag och inte helt oväntat slutade det hela med katastrofala följder. Det är onödigt att gå in på detaljer men det var en händelserik kryssning.
På lördagen var det dags att arbeta igen, inte alltför roligt efter en sådan kryssning men vad gör man inte när det ekonomiska läget är prekärt? Vad har jag för val?
Trots allt är jag ju endast en helt vanlig "knegarunge" och då kan man inte bara vänta på att pengarna skall komma till en.

Jag var nedstämd och lite deppig när jag började mitt första av två pass på lördagkvällen och beslutade att ta kontakt med en underbar tjej som jag har haft kontakt med i över ett år, men som jag aldrig träffat. Det låter säkert otroligt, men på något konstigt vis har jag blivit fäst vid att ha henne på andra sidan telefonlinjen. Hon är en underbar tjej!
Vi har brutit kontakten ett flertal gånger, men gång på gång är jag där och slår hennes nummer på telefonen ändå. Mitt goda sifferminne är inte alltid till min fördel.

Det är en slags platonisk kärlek som skapats mellan henne och mig, det är verkligen komplicerat. Vi tycker om varandra oerhört mycket men det finns inga sexuella aspekter i vår relation, men ändå kan vi inte se varandra som enbart vänner. Dött läge, eller?
Det enda jag är helt säker på i denna relation är att jag ständigt återkommer till den, jag kan inte göra mig av med henne. Hon är fast i mitt huvud och tro mig, jag har försökt radera henne.
Till saken hör den att jag aldrig har lärt känna en tjej som som jag gjort med henne, och jag börjar nu också förstå varför jag aldrig lyckas behålla en enda tjej.
Så fort jag träffar en tjej så tänker jag: Nu måste jag bida min tid för att få hoppa i säng med henne. Men så känns det inte med henne, jag känner henne ganska väl och vid det här laget och vet att det finns annat som intresserar mig hos henne.
Men nu är det så att faktum är att jag tror att vi aldrig kommer att träffas, det känns bara inte så och äntligen har jag börjat acceptera det. Det är nog bäst så.

Det här var förmodligen en av de mest skruvade inläggen på mion blogg men det var nog nödvändigt för mig själv att få skriva om det.
Men visst är det typiskt att när jag väl upptäckt vad jag söker, så finns det inte tillgängligt.
Jag har alltid velat träffa en tjej som tycker om mig för den jag är, inte för mina handlingar och det är väl inte så konstigt att jag aldrig träffat en sån tjej, då jag aldrig varit mig själv med någon av tjejerna jag har träffat. Allt har bara varit ett spel för gallerierna för att få mätta min skenande egenvilja.
Ibland är det underbart att se sanningen, ibland inte.

Tjejer....

Kvinnoförakt är ett ämne som är på tapeten just nu, och i och med det har de ultrafeministiska skarorna börjat rusta för kamp mot de avskyvärda männen.
Jag har en teori om hur kvinnoföraktet föddes överhuvudtaget och jag tänker presentera denna för er som läser.

Mitt intresse för detta ämne blossade upp i samband med att jag läste en kurs på komvux i samhällskunskap och jag var kurskamrat med flera kvinnor som var väldigt insatta och drivna i den feministiska kampen. Bl.a. en kvinna med förankring i FI(Feministiskt initiativ) och en annan i Vänsterpartiet, två ganska starkt feministiska organisationer.
Till min stora förvåning så gick det faktiskt att diskutera med kvinnan från FI, då vi faktiskt kunde sitta och diskutera anledningen till att män slår kvinnor och då utan att hon förvandlades till en rabiat hyena som bara ville slita mig i stycken.

Jag anser att felet med dagens debatt om mäns våld mot kvinnor förs med helt fel retorik.
Retoriken idag handlar om hur vi ska stoppa män som slår kvinnor, utan att ens fundera på VARFÖR män slår kvinnor. Jag har alltid blivit fostrad med att det ofta är två som bråkar.
Retoriken i dagens fråga handlar enbart om att lyfta fram mannen som ensam part i en konflikt mellan man och kvinna.

Det jag och kvinnan från FI satt och diskuterade var vad det var som fick mannen att slå kvinnan. För jag kan inte förneka att jag många gånger känt mig väldigt underlägsen och maktlös när en kvinna fört psykisk krigföring mot mig.
För att det ska komma till en lösning i denna debatt tror jag precis som i medling mellan nationer i krig måste båda parter göra en förändring.

Mannen måste sluta slå och kvinnan måste ändra det beteende som får mannen att tappa behärskningen. Jag tror inte på någon lösning på problemet.
Det handlar inte om att bittra kvinnor ska få släcka sin bitterhet genom mansförakt utan det handlar om att få bort kvinnoföraktet och då krävs handlande från båda sidor.
Jag kan ibland känna mig underlägsen kvinnan i dagens samhälle, för ibland så ser folk snett på en när man gör vissa uttalanden.
Jag vill se en rättvis debatt i frågan om våld mot kvinnor och kvinnoförakt för det är långt ifrån vad den är idag. Männen har ett underläge, ett ordentligt sådant och jag skulle kunna likna det vid Robert Mugabes hämndaktioner mot de vita i det forna Rhodesia, numera Zimbabwe.
Det är ingen lösning på konflikten, för en konflikt är just vad det är.

Avundsjuka är problemet!

Sömnlösa nätter får min hjärna att gå på högvarv, och jag fann i detta ögonblick inget annat sätt att försöka pränta ner mina tankar på min kära blogg.
Mitt liv kretsar just nu ganska mycket kring att försöka ordna upp mitt liv inför framtiden och skapa en stabil tillvaro. Jag har varit en ungkarl länge nog nu.
Tidigare har jag precis som många andra förkastat det s.k. Svenssonlivet och anammat uttrycketCarpe diem.
Inte för att det är ett dumt uttryck, men jag tillämpade det utan en enda tanke på morgondagen och det sätter en på pottan ibland.
Det jag vill komma till är att jag helt ändrat riktning, från att vara en revolutionär karriärist som ville erövra världen till en vanlig man som bara vill leva Svenssonliv och vara en i mängden.
Det känns för mig som en mogen och seriös vändning och jag ser fram emot att bli en i mängden.
Men som vanligt finns det ju folk som föraktar denna sortens människor och det gör mig faktiskt lite förbannad.
För 5-6 år sedan satt jag i en bil med en kompis och hans familj och svor åt en vanlig familj, och de undrade vad det var för fel på mig. Jag visste ju svaret inom mig, bitterhet!
I dagens läge har jag kommit över min bitterhet i frågan om familjeliv och strävar efter det själv, men då finns det folk som skrattar åt min dröm och mitt mål.
Och här kommer min hypotes: Oftast är de som skrattar åt min dröm vanliga medelklassmänniskor som själva är uppväxta i ett stabilt hem och aldrig fått uppleva en stormig och kaotisk tillvaro i hemmet och ta dagen som den kommer. Många är nog avundsjuka på min bohemiska tillvaro.
Men sedan finns ju den andra sidan: Jag som är uppvuxen i ett kaotiskt hem med missbruk inkluderat, hungrar efter ett vanligt tryggt familjeliv. Jag förkastar tillvaron som en bohemisk livsstil i längden skapar och blir arg när jag ser barn till dessa ansvarslösa individer som får växa upp i ett sådant hem.
Jag vill bara leva mitt liv i fred och bygga min kärnfamilj. Sedan får jag bli hur tråkig som helst men någon gång under mitt liv måste jag få uppleva det.
Jag är fruktansvärt trött på mitt rastlösa vandrande i livet och är beredd att slå mig till ro vad det nu än innebär. Men jag hoppas också jag slipper se dagens bohemiska medelklass skapa en generation ansvarslösa, kraftlösa och mediokra individer som kommer att dra ner samhället i botten.
Våga vilja ha barn! Det är så på tapeten att vilja vara utan barn, men inte för mig.
Folk får ha sin egen åsikt men sen kan de sitta där när de är 40, barnlösa och inget direkt att leva för förutom några meningslösa jorden runtresor, mångkulturella intryck och gamla minnen.
Det kommer att göra dem bittra!
Jag vill ha en familj, en stabil plattform och en Volvo.
Den bohemiska och ansvarslösa livsstilen tilltalar mig inte längre, jag vågar sträva efter min egen dröm och inte någon annans. Gör det ni också!

Pojken är död!

Egentligen hade jag inget väsentligt att skriva om dagens strapatser, men vinden vänder så fort...
En pojke är död. Han satt och körde en motorcykel och plötsligt var olyckan framme, och på bara ett ögonblick har en hel familjs liv blivit förändrat! Leandro hette pojken.
Livet är skört, det är ett faktum som jag den senaste tiden grubblat en hel del över...
Pojken levde ungdomens glada dagar med sina kamrater men plötsligt är han bara borta, för alltid.
Ikväll, samlades alla kompisar till pojken vid olycksplatsen för att ha en minnesstund och det var en hel del människor som tillströmmade.
Pojken var en kompis till mig, även om vi mycket sällan umgicks nuförtiden så kände vi ändå varandra och att träffa alla gamla kompisar av en sån här anledning var tungt.
Leandros närmsta vänner hade gjort det jättefint vid olycksplatsen och stämningen var väldigt fin och hela ceremonin blev ännu mer rörande när Leandros familj kom till platsen och anslöt till den sörjande skaran, jag jobbade väldigt hårt för att inte släppa fram tårarna och vi stod där i flera timmar och pratade gamla minnen.
Alla mina tankar går ikväll till Leandros anhöriga, tänk bara att få begrava sin egen son!
Det måste vara det mest hemska en familj kan få genomlida...
Många blev upprörda under kvällen då, tidningarna var noga att påpeka att motorcykeln var stulen. Herregud, en 19årig pojke blev överkörd av en grävmaskin. Vem bryr sig om en motorcykel? Leandro, vila i frid!

Mitt liv är ett äventyr!

Idag är det söndag och för ovanlighetens skull så stortrivs jag!
I vanliga fall orkar jag inte vara ensam en söndag och så fort jag vaknar gör jag mig i ordning och tar mig ut, men inte idag.
Idag gick jag till globen centrum och bestämde mig för att införskaffa ett par handskar och en mössa och kände mig verkligen levande i allra högsta grad när jag lämnade mitt hem.
Jag gick och funderade på de senaste 4-5 månaderna och reflekterade över alla nya intryck och upplevelser jag har fått uppleva under den här tiden. Mitt liv har fått en helt ny innebörd!
Egentligen brukar jag ha ångest på söndagar och jag har alltid trott att det berott på de handlingar jag begått den senaste tiden, men idag förstod jag att min tidigare ångest berodde på de handlingar jag aldrig begick. Så just idag, söndagen den 14:e oktober ångrar jag ingenting!
De handlingar jag begått tidigare i mitt liv formar ju min vardag imorgon och är jag för feg eller apatisk för att handla kommer jag att få en grå och medioker tillvaro utan direkta överaskningar och då kommer ångesten krypande...
Jag är oerhört tacksam för att jag kommit till denna insikt och jag tänker verkligen förvalta den väl!
Min helg var både rolig och händelserik. Utgång i fredags med galna eskapader som kanske inte alltid var så väldigt genomtänkta, men ändå erfarenhetsmässigt positivt.
Min heldag med min vän Erik framför tv-spelet där vi satt och skrattade och skapade en hel vetenskap vad gäller fördomar, och sedan ett pass på klubben som har skakat om mitt liv och möten med alla dessa udda men trots allt mänskliga varelser som vistas i den miljön...
Jag undrar om jag håller på att bli galen eller om jag bara har upptäckt det positiva med alla olika upplevelser i mitt liv. Själv tror jag nog att det här är en era i mitt liv som kommer att betyda mycket för min personliga utveckling och jag älskar verkligen förändring idag.
Ett motto som jag fortfarande håller varmt om hjärtat är: En dag i taget.
Det hjälper mig verkligen att finna ro i mig själv trots alla gårdagens handlingar och morgondagens kommande uppgifter...

Tvättstugans stela atmosfär...

Tillbaka!
Idag var det dags för tvättstugan, och givetvis missade jag min tid som började sju på morgonen.
Men tack och lov lyckades jag klämma in mig två timmar nu på eftermiddagen, annars hade jag fått gå utan kalsonger i helgen.
Nu när man ska klämma in sig måste man ju nästan alltid möta den som hade tvättstugan innan mig, och för att vara ärlig så avskyr jag det! Det värsta jag vet är när man kommer till tvättstugan och möter en annan hyresgäst så uppstår en väldigt stel situation.
När jag för första gången mötte en annan hyresgäst i mitt hus försökte jag öppna upp det hela lite till ingen nytta, för det var ju en livrädd svensk man i 30års åldern som nästan började skaka när jag försökte inleda konversationen med en väl vald artighetsfras...
Detta fick till följd att när jag idag gick ner och skulle tvätta, så gick jag ner dit och trodde att det skulle bli bråk med den som var där tidigare och satte på mig den argaste masken.
Och vad hände? Jo, jag slapp konfronteras av den andre hyresgästen. Underbart!
När jag var på väg därifrån så hörde jag den andre i trappen och då jag slängt ut dennes tvätt extra hafsigt i en av de rullande tvättkorgarna blev jag lite rädd. Nu var det ju den andre som hade rätt! Så jag skyndade därifrån utan att möta den andre och vips så kom jag på mig själv.
Jag var ju också en svensk man, 23 år gammal. Och livrädd!
Det är väl bara för mig att acceptera att jag är svenne banan och har ett litet anlag till konflikträdsla, men till saken hör ju att tvättstugemingel är inte någon "walk in the park".
Jag får nog öva upp mitt spontana sociala beteende eller skaffa en egen tvättmaskin.
Tänk att en tvättstugevistelse kan ta sån plats i ens huvud.
Och jag vill göra ett tillägg till: Korpens domare är skandalösa!
Klart slut

Mina första ord!

Varför skulle jag inte vara uppriktig? Förmodligen för att man i dessa dagar förmodligen inte tjänar på att vara det. Men jag tilllhör ju den kategorin människor som tycker väldigt mycket om att vara uppriktig. Detta gör att många människor ber mig dra åt skogen.
Man vaddå? Haha! Om folk inte tål att höra sanningen så är det ju inte jag som har problem utan de.
Jag är t.ex. av den kalibern att jag vågar kritisera religion utan att backa för någon.
Jag är även kapabel att kritisera dagens fördummade stureplansgrädda som jag skrattar åt.
Man kan säga att jag har startat den här bloggen för att kritisera utan att bli tystad i dagens censurerade samhälle!
Vill jag säga att "Mohamed var verkligen en rondellhund" så tänker jag göra det, pga att det råder yttrandefrihet i Sverige.
Och vill jag säga att "Jesus var en bluffmakare" så gör jag det.
Och för guds skull, vill ni hota mig så gör det. För om jag ska publicera någonting så ska jag göra det med rätta. Glöm aldrig vad Alexander Solsjenitsyn sade, "Inte ens mina barns säkerhet skulle kunna hindra mig från att publicera". En sann hjälte i mina ögon!